Du ska respektera mig hundjävel!
EN BERÄTTELSE AV LOTTA
Jag föddes av en alldeles underbar mamma, en Amstaff, vacker som få. Min pappa var en stolt och vacker Pitbull, sju syskon var vi och lyckligaste på jorden.
Vår husse och matte var dom bästa tyckte vi då, men nu i efterhand så var dom nog inte det. Då skulle dom ha varit mer noga i valet av våra nya mattar och hussar.
Den stora dagen då jag skulle åka ”hem” med min Husse kom, lite skrämmande men samtidigt spännande, full av bubbel i magen klev jag innanför dörren, blev så till mig att jag råkade kissa lite på mattan i hallen, PANG!…jag kände hur smärtan kom rakt i magen, och sedan ordet, ”HUNDJÄVEL”!…
''FAN, DU SKA INTE PISSA INNE, ÄR DU HELT VÄCK?''
Jag lyftes upp i nackskinnet och nedkastad på en tidning i hörnet utav hallen, jag var så rädd och förstod ingenting. Tårarna började kännas i ögonen, jag förstod inte vad som hände.”Du pissar där i fortsättningen!..fattar du det!”
”Du pissar där i fortsättningen!..fattar du det!”
Jag låg kvar i hörnet resten av kvällen, vågade inget annat. Mat ställdes fram, men min aptit fanns ingenstans. Jag hörde hur min husse ringde någon.
''Fan, hunden äter inget. Vad ska jag göra? Jasså, jag ska svälta den och så äter den sen, okej. Tack!''
Maten togs bort och efter det åt jag när jag fick. Det vill säga när han tyckte att jag skulle äta och inte när jag själv ville. Denna oregelbundenhet med maten gjorde att jag fick väldigt ont i magen och svårt att bajsa. Inte så lätt heller att bajsa när någon står och skriker att man ska skita och det jävligt fort, för han ska iväg.
Jag lärde mig snabbt att vara ensam hemma mest hela tiden, enda gångerna jag fick följa med var när vi skulle in till stan och träffa hans kompisar. Då skulle jag visas upp och vara cool.
''Fan, hälsa på hunden kompis!''
Åh, någon som vill hälsa på mig tänkte jag och sprang fram till och hoppade upp!.. PANG!.. Smärtan for som eld genom kroppen och jag segnade ner mot marken ylande.
''DU SKA HA RESPEKT FÖR MIG HUNDJÄVEL!''
Han sparkade rakt på mina pungkulor, jag minns inte så mycket ett tag, bara att han tog tag i mitt halsband och släpade mig hem. Väl hemma kröp jag in i mitt hörn, där låg jag i ett dygn och funderade på vad jag hade gjort för fel. Jag gjorde ju bara som han sa..?
Några dagar senare så låg vi och tittade på tv tillsammans med nårga av hans kompisar, vilket jag tyckte om, för då fick jag alltid vara med i ''flocken''. Jag kröp närmare husse och slickade honom på kinden för att visa hur glad jag var.
''JÄVLA HUND! SÅ JÄVLA ÄCKLIG DU ÄR! FÖRSVINN!''
Slaget träffade rakt över nosen och jag flög över madrassen ner på golvet, jag skrek inte och inte kissade jag på mig heller, för då vet jag att han blir ännu ledsnare på mig. Jag vill inte att han ska vara ledsen på mig ju.
Så här gick vårt liv under ca ett år, jag försökte och försökte att göra allt husse sa åt mig, jag ville ju att han skulle vara stolt över mig. Ibland så lyckades jag, men oftast inte och då gjorde det ont i kroppen flera dagar.
Med ett brutet revben i kroppen vände det som inte fick hända, vi var ute på gräsmattan och kissade, sent på kvällen. Jag såg inte vad som hände, men plötsligt ropade husse.
''Ta idioten! På honom bara!''
Jag tänkte inte, bara handlade, min husse var i fara, snabbt som blixten flög jag på mannen som stod lutad över husse och fick tag i armen på honom. Jag bet för allt vad jag var värd, smärtan i revbenet glömde jag nästan i all rädsla att förlora min husse.
Jag finns inte länge bland Er, men till alla Er som har en hund. Var rädda om oss. Tack.
Min åsikt
(Jag hittade den här berättelsen på en blogg som står för Djurens Rätt. Jag blev rörd och kände att jag också ville dela med mig av denna berättelse, eftersom det är så här verkligheten ser ut för många kamphundar. Det är hemskt, i dessa situationer skäms jag över att vara människa. Människan sägs vara det klokaste djuret, men dessa människor har verken hjärta eller hjärna.)
Kommentarer
Postat av: pandasoppa
aaaaah dööör av skratt stackars hund!!! hahahah verkligen bra skrivet :( skoja obs
Trackback
